Detta kommer inte att bli ett långt inlägg men de skiter jag i behöver mest bara få ur mig de....

Känner mig sååå sjukt sviken å övergiven.. Varför kan jag inte få vara mig själv så som jag är.... Nääää då är jag deprimerad å skulle inte klara av att ta hand om mitt barn.

JAG mår inte dåligt, visst jag blir frusterad över den lilla sömnen man får. Men jag har valt detta själv. Visste att mitt barn skulle ta upp mycket tid. Det gör inte ett skit. Gör allt för min ängel.

Pözzz å ajjööö.

Det är såååå mycket tankar. Blir en ända röra av allt å vet inte inte var jag ska göra av allt. Alla känslor på samma gång, hjärtat bulltar så de känns som de ska hoppa ur bröstkorgen, andan sitter i halsen. Rädslan å oron stiger sig högre å värre. Vill gräva mig en grop försvinna ner å bort från allt. Känner mig sååå sjukt jävla maktlös. Hur fan ska detta gå. Måste stänga den å bara ha kvar mitt. Orkar inte å vill inte ha alla andras. Helst inte mitt eget heller.. Vik hädan Satan.